I morse var det vinter igen. Men nu var vi två som gick ut med hundarna och då är det lättare att släppa dom, så vi gick ner till ett av våra ställen som vi kallar för Udden rätt och slätt. Det ligger mellan Årnäs och Österäng och det tar ½ timme att gå dit. Det var mycket vackert ute och kameran var som vanligt framme. Måste bara berätta att när vi fick bredbandet så fick vi även en digitalkamera av Telia och eftersom jag redan har en så blev det Claes-Göran som fick den och han har varit ganska flitig med att prova på den nya tekniken (för honom alltså).

Ska vi inte gå snart, tycks Muscot tänka.

Får vi godis nu när vi har kommit så snällt?

När vi släpper hundarna på Udden så har vi två rep som alltid hänger i ett träd. Bara att hämta så slipper man dra med sig hemifrån. Praktiskt och bra! De älskar att springa efter repen och sen jaga varann. Mest är det Nova och Smilla som utövar denna fartsport, för undan går det och det är Nova som bestämmer över repen. Brukar ta avdankade repkoppel och fläta och knyta knutar på dom så har man en gratis leksak. Återvinning kallas det.

Så här fint kort blev det på Smilla med husses nya kamera. Stilla var hon tydligen också i åtminstone 1 sekund! Efter ca tre kvarts lösspringande var det så dags att gå hemåt igen.

Men matte, måste du fotografera hela tiden och överallt? Nu vill vi gå hem!

I morgon kommer våra inackorderingar. Det är Dino, Belara Hotblooded, från vår Roxettekull och så är det Enzo, Play A While Professor Baltazar.

Det skall bli så roligt att få träffa dom. Det är faktiskt 11 månader sen sist, då var dom här i en hel månad, medan matte och husse var i Australien. Nu skall dom bara vara här 1 vecka. Tänk att det nästan är ett år sen sist. Har saknat dom ibland. Förut bodde de 5 mil härifrån men nu har de har flyttat längre söderut i landet, så det blir ju av naturliga skäl inte så ofta man ses. Vi har genom åren haft dessa hundar många, många gånger boende hos oss. Det går så bra att ha dom. Det är precis som om de hör hemma här. De bara knallar in och säger "här e vi" och så är allt frid och fröjd. Möjligen har Jemmi höjt sin stämma, eller rättare sagt sänkt den för att markera att "ni får gärna va här men stick inte upp". Undrar just om någon annan säger samma sak nu när inte Jemmi finns. Smilla har fårstås aldrig träffat Dino och Enzo för hon var bara några veckor gammal när de var här den månaden.

Denna bilden har några år på nacken men till höger är Dino. Mamma Fejdi är till vänster och pappa Muscot i mitten. Mamma och pappa är alltså syskon, men det blev väldigt trevliga valpar i den kullen i alla fall. Det var ju aldrig meningen att detta skulle hända, men det har man lärt sig att det är lätt hänt. Jag visste inte ens att det hänt....men det är en lång historia, den tar vi en annan gång...

Här är Enzo på stranden där han bor nu. Hälsade på där för snart 2 år sen. Hoppas verkligen kunna ta lite nya bilder i nästa vecka på hundarna.

Hela gänget på besök. Dino och Enzo i mitten.

Förra våren blev Sunny inmätt på ett lure coursingprov. För att kunna erhålla CACIL på ett internationellt lure coursingprov så får en whippet inte vara hur stor som helst. För tikarnas del gäller max 48 cm. För hanarnas del är det 51 cm som gäller. Sunny blev mätt till just 48 cm. Hon kanske inte kommer så högt så att hon skulle kunna få ett CACIL men det skadar ju inte att ha det hela klart om utifall att.....

Hon blev mätt på ett lite annorlunda sätt. Normalt använder man en mätsticka men här var en färdig båge som var 48 cm hög och då ser man bara om hunden går fritt under bågen. Det var precis för Sunnys del, men det räcker ju. Vet inte om mätmetoden används för detta var ett prov. Man får ju inget exakt mått utan bara att inte maxhöjden överskrids.

Oj vad man längtar till sommaren när man ser denna bilden. Kunde inte motstå den. Inte purfärsk precis men från midsommar 2005. Det är barnbarnet Jessica som är 7 år som klär så bra i blommor på huvudet.

Är jag teknisk eller vad är jag? Har fixat mailproblemet SJÄLV! Satte mig vid datorn när jag kom hem från jobbet och hade inga som helst förhoppningar om att klara detta. Ringde support i morse men de hade inte med Outlook att göra utan det var något med Microsoft....

Alltså problemet uppstod när vi fick bredband genom telia. Mailadressen går genom Spray. Alltså gick det inte att skicka mail utan att ändra inställningarna i datorn. Det gick bara att ta emot mail. När jag skickat mail så har jag fått gå in på Sprays hemsida och skriva och skicka därifrån, riktigt trassligt, tycker jag. Sen gör jag en tabbe och TAR BORT fel "sak" så att ALLT FÖRSVANN. Ingen ångerknapp här inte. Egentligen vet jag inte hur jag gjort men nu verkar det fungera i alla fall........puh............

Har gjort bort mig och "fixat" så att jag varken kan ta emot eller skicka mail just nu så det är för tillfället endast telefonen som gäller ifall någon vill komma i kontakt med oss. Bloggen finns ju också förstås. Skall försöka åtgärda detta så fort som möjligt. Men nu måste jag åka och jobba först.

På en plats i skogen nere vid sjön finns en ensam grav. Den kallas Rosens grav. År 1850 for en båt från Göteborg till Årnäs och ombord på den fanns en sjöman som hette Carl Roos. Han hade innan resan fått en knäskada som behövde behandlas men besättningen på båten var hård och hänsynslös så han fick ingen behandling. Under resans gång blev Carl Roos mycket sjuk och skepparen misstänkte att det var den fruktade koleran som drabbat honom. Av rädsla för att smittas vågade ingen besöka den stackars sjömannen utan han fick varken mat eller vatten på flera dagar. När båten var ute på Vänern hade det gått så illa att sjömannen dog, endast 25 år gammal. Mycket talade för att det var blodförgiftning som var dödsorsaken, men misstanken om kolera gjorde att då båten kom till Årnäs så förde man hans kropp till den plats där han nu ligger. Alltså mitt i skogen vid sjön. Platsen blev av Forshems sockens sundhetsnämnd avsatt till kolerakyrkogård 1850.

När vi flyttade hit till Årnäs 1980 var det en man som skötte om graven men för några år sen dog han och det var ingen som skötte om den mer. Då tog vi (läs Claes-Göran) över skötseln och planterade blommor på våren och ansade och krattade och höll snyggt runtomkring. På hösten satte vi ljung eller annat lämpligt för årstiden. Detta har vi hållt på med i flera år nu.

Intresset för att sköta graven har väl avtagit lite och i somras var vi borta mycket så tiden räckte inte riktigt till. Kanske tar någon annan över och gör fint där för det vore samtidigt synd om det blev förfallet. Det finns säkert någon inom Kulturföreningen Aranäs som känner sig manad.

I helgen som gick så var det två program som intresserade. Dels Carola - 25 år som artist och Hästprataren från Provence. Förutom På Spåret då förstås.

Säga vad man vill om Carola, men en bra artist är hon i alla fall. Söt var hon redan för 25 år sen och en enorm utstrålning har hon. Hon passerar inte omärkt förbi om man säger så. Det var hur som helst ett bra program tycker jag.

Den franske hästprataren, Jean-Marc Imbert, imponerade stort med sitt lugna och tystmälda sätt gentemot sina hästar som han red utan träns och gjorde halsbrytande konster på. Han var lite som Cesan Millan tycker jag, han bara knäppte med fingrarna så gjorde hästarna som han ville. Vilken tillit!

Nu skall jag åka in till den stora metropolen Mariestad och besöka Korpen och ha 50 minuter Core och prata lite med "dotera".....sen blir det Cecar Millan.....