Klockan är bara 7

På väg ut med hundarna innan jobbet. Termometern visar på någon minusgrad. Hänger kameran över axeln. Glömmer vantar. Vindstilla och solsken och en trolsk dimma vilar över nejden. Naturligtvis kallade sjön. Underbart ute men kylan värker i fingrarna. Hur dum får man vara....gå ut utan vantar, när det är minus.

Olika ljus beroende på vilket håll man vänder sig

De fantastiska molnen sätter fantasin i rörelse. Jag ser en pudel där uppe!

Det ryker från vattnet

Frostnupna ormbunkar

Även bilen är frostnupen

Ja, vackert var det i dag men ändå så vemodigt att sommaren är över. Den försvinner i ett svindlande tempo. Man hinner inte med allt man tänkt. Nu är den härliga årstiden förbi,  men det blir ändå lite rofyllt när allt lägger sig till vila och ro. Alla behöver varva ner lite, både naturen och vi själva. 

Till helgen är det LC prov i Mariestad. Nòri, Blondie och Smilla är anmälda. Det blir sista gången för Blondie som snart faller för åldersstrecket. Vanessa skall på återbesök i morgon med sitt knä....

Tokfnatt

Vanessa fick tokfnatt i kopplet i helgen. När hon fick sandstrand under fötterna så gick det inte att hålla benen i styr. Lilla stumpan som gått i koppel i 9 veckor nu. På fredag är det återbesök hos ortopeden. Hoppas hon är bra i knät då.

Fast hon har varit lös en gång och det var i söndags när jag satt i trädgården hos sonen och drack kaffe. Hade alla 5 whipparna i koppel jämte mig. Då dök familjens katt Kelly upp och vips låg jag på marken och tappade alla hundarna som for i whippetracefart över vägen med katten före.........

Det kunde slutat illa. Det kunde kommit en bil. Det kunde varit så att de hann ifatt katten. Det kunde varit så att det inte fanns några träd att klättra upp i.....men så var inte fallet utan katten överlevde med blotta förskräckelsen och hundarna kom snällt tillbaka efter en kort stund.....men som sagt, Vanessa fick sig en rejäl språngmarsch, vilket inte var meningen.

Stackart Tindra blev jätterädd....farmor ramlar av stolen....pappa skriker åt hundarna.....alla rusar iväg bort.....och lilla Tindra står kvar....

Lite tröst i pappas knä sen och hon var som vanligt igen.

Nu är det gjort...

Har länge funderat på att ögonlysa Vanessa eftersom jag tänkt att hon skall gå i avel. Mest för min egen skull gör jag det. Gjorde detsamma med Sunny en gång i tiden. Hon var också okej. Känns skönt även om det inte är vanligt med ögonproblem på whippet.

Här är Vanessa bara en söt valp men hennes ögon är lika vackra än i dag.

Svensk utställningschampion

Så kan hon titulera sig nu, kära Nòri. I Laröd i helgen slog hon till och fick sitt sista kvalificerande cert efter 24 månaders ålder. Hon har 4 cert. Hon är ju inte utställd på snart 2 år, p g a tåskadan men nu är hon på G så att säga. Både vad gäller LC och utställning. Det var en rumänsk domare som dömde och han blev mycket förtjust i henne. Hon fick en jättefin kritik och jag hörde efteråt av en som suttit och pratat med domaren senare att han lovordade henne. Roligt. Inte minst Nóris husse är nu mycket stolt över sin hund.

I BIS finalen blev vi inte placerade

Fina rosetter till fina Nòri

På hemväg från Laröd i dag så åkte vi över Skövde. När vi var vid Skultorp så bestämde vi oss för att hälsa på hos Nòris veterinär på "Min Veterinär" Vi parkerad bilen, gick över gräsplanen, där kissade Nòri som vanligt och sen gjorde hon några tjut och så var det full fart mot dörren. Jipppiiii, sa hon, jag skall till min kära veterinär. Innanför dörren slog svansen i väggarna så det smällde och personalen ropade "nejmen här kommer Nòri, va´kul"

Undrar om det finns någon lika knäpp hund som blir så löjligt glad över att få hälsa på hos veterinären. 

De tyckte det var väldigt roligt att hon framförallt har kunnat springa på LC igen och grattade så klart även till championatet. Tog några bilder som tyvärr blev mycket oskarpa så dom skall jag bespara mina bloggläsare!

Att hålla till i "lagården" var viktigt

Nu är vi tillbaka på -60 talet. I Önnered i västra Göteborg, där jag är uppvuxen. Där fanns korna och hästen. Där tillbringades mycket tid. Vi var några kompisar och vi hade våra "egna" bondgårdar som vi hjälpte till på.  Edvin hette bonden jag var hos och han var oerhört gammal och på gården bodde även Edvins son Evald och dottern Hulda. Båda ogifta och så fanns där en husa, Hildur.

Jag minns alla katter som då och då fick ungar. Vi gjorde allt för att förhindra att ungarna hittades för ödet att bli dränkta i dammen var oundvikligt. Hemskt var det...

På gården fanns 8 kor och så hästen Pärla. Ett rejält ardennersto, som jag gärna red på. Efter att korna mjölkats så fyllde man mjölkhinken och tog med hem på kvällarna och så skummades grädden av och mjölken dracks spenvarm. Mmmm...så gott! 

Jag var 11 år, Edvin jättegammal och hästen var inte heller ung. Både hästar och kor stod tjudrade i kättingar på betet och flyttades ett par gånger om dagen så de fick nytt bete. Här fick jag inte rida själv utan blev ledd hem till stallet.

Jippi, vilken fart...!!!

På stallbacken. Pärla var bred som en lagårdsdörr över ryggen

Pärla i sin spilta. Den höll nog inte måttet varken på höjden eller längden i dagens läge

Pärla i sin kogrimma och jag som här är 13 år och då fick jag lov att rida själv. Pappa spelade in en film om mej och hästen där jag red på henne. Väldigt roligt att ha faktiskt.

Till höger syns alla mjölkflaskorna på mjölkbordet

En tjudrad Pärla med släggan bredvid som man slog ner tjuderpålen med.

Ja det finns fantastiskt många minnen från denna tiden då Önnered var en ren landsbygd med en massa bondgårdar och lanthandel. Kanske blir det fler bilder från denna härliga ungdomstid... 

Det var jag på 50/60-talet

Uppväxten i Göteborg med havet som granne, åtminstone på somrarna, har väl format en så att man på något sätt helst vill vara nära hav och vatten. Somrarna tillbringades under stora delar i Göteborgs skärgård och norrut utefter Bohuskusten. Vi var alltid "ute på sjön" med båten. Det var en härlig tid och ju mer det gungade desto roligare tyckte jag det var. Det finns många minnen i alla gamla svartvita foton som togs. Pappa framkallade ju bilderna själv i sitt "mörkrum" och jag var ofta med och hjälpte till. Så det ligger väl i generna att man även gillar fotografering.

Jag, 8 år, spanar i solskenet

Pappa kikar in i båten

Min mamma

Vi var ofta två eller tre familjer ute ihop

Här ligger jag i ruffen och läser en hästbok

Pappa studerar sjökortet

Idylliskt i kvällsljuset

Jag skurar däcket

Med en dinge kunde man lätt komma fram där det var grunt och trångt

Vår båt till vänster

Man blir lycklig....

....av att bara titta på sina hundar....och då "måste" man ta kort på dom också. Liksom föreviga deras blickar och vad dom gör just då....ligger och vilar mest i detta fallet.

Nova och Blondie, goa kompisar

Finaste Blondie

Blondie, Smilla, Vanessa och Sunny

Nòri och Vanessa

Vanessa för hela slanten

1 september

Höstmånad, vilket innebär kyligare dagar och kanske blåsigare också. En härlig årstid men i dag fanns inget av höstens kylighet, bara blåst, rejäl blåst dessutom. Dagen var som gjord för fotografering. Tacksamt med vågor som slår mot klippor. Lite av barndomens somrar på västkusten. Tror jag har en gen som gör att jag längtar till hav och vatten. Jämt. Man blir lycklig av att se havet. Är man uppvuxen med sånt så sitter det där. Nu är ju Vänern inget hav men stort nog för att jämföras med ett sådant. 

Husse tog Nòri och Vanessa i dag på koppelrunda och jag tog resten av whippetgänget och släppte dom vid sjön. De blåste nästan bort...

Smilla hittade lite lä

Hua, här var det inte lä, Sunny kryper ihop lite 

Blondie, i höga gräset

Smilla i full fart

I skogen blåser det inte så mycket

Duktiga Smilla hämtar en pinne

Samma pinne kastad men Sunny luktar bara på den

Nova och Blondie har hittat ett fågelkadaver

En ensam liten solig blomma

Trötta hundar, efter ett par timmar i blåsten. Skönt att slappa på altanen