I dag tog vi bilen 1 mil bort till Kinnekulle. Tänkte gå där med hundarna i stället för hemmavid.

Så här ser Kinnekulle ut på lite håll i all sin höstfägring. Berget ser inte mycket ut för världen men när man väl kommer upp så är det en vidunderlig utsikt.

Högst upp ligger utsiktstornet som tyvärr är stängt så här års. Men det var mycket folk ute i dag och vi hamnade mitt i en tipspromenad. Det finns ju många vandringsleder att gå och vill man gå hela leden så är det över 4 mil men vi gick inte alls så långt men var ändå ute i nästan 3 timmar.

Åt ena håller ser man Läckö slott. Så här blått var inte vattnet men det "bidde" så ändå...

Åt andra hållet ser man norrut och på bilden syns Paroc (f.d. Rockwool) i Hällekis.

Allra längst upp till höger syns utsiktstornet lite grand. Här är vi i kalkbrottet. En konstgjord sjö som man kan fiska och bada i. Sjön kantas av mycket branta klippor. Lite känsla av Grand Canyon i miniatyr.

Helt otroligt hur ett träd kan växa och leva och få näring från berget.

Det var en underbar dag på berget och solen sken i stort sett hela tiden. Sen körde vi runt i trakten med bilen innan vi åkte och köpte pizza i Hällekis och åkte hem och åt. Då var vi bra hungriga efter ett antal timmar utan mat. Skönt att slippa laga mat ibland. Då är det tur att det finns pizzerior nästan var man än är.

Skall skriva lite mer om Kinnekulle en annan dag.

Höstvindarna är väl friska och kalla, vad månde bliva. Skall man tro på det där med mycket rönnbär så lär det bli en vargavinter, vilket jag verkligen inte hoppas på.

På bild är det dock vackert både med vinter och vindar. Här är det bara vindar än så länge och hundar som fryser.

Tänk så mycket man kan hitta i naturen som kan sätta fantasin i rörelse...

...en dinosaurie...

...en noshörning, eller...

...en orm som håller på att bli mätt...

...en orm till...

...nåt spindelaktigt...

...fågelben...

Läste precis på Henriks blogg (Play A While) om problem med rovfåglar.

Vi har tidigare haft problem att fåglar, både mindre rovfåglar och andra fåglar har flugit i fönstren på vår inglasade altan. En del har dött, andra har väl fått minst hjärnskakning men kvicknat till så småningom. Efter att vi satt upp svarta siluettbilder (inte i plåt!!!) så har problemet försvunnit. Inga fåglar flyger in i rutorna längre.

Dessa siluetter klippte jag i sånt som man klipper dekaler i, nån slags plast. Dom är ca 22x22 cm, så de är inte så stora som de verkar här på bilderna.

Det kan ju vara ett tips kanske om man har problem med dylikt.

En annan sak som också har inträffat då och då är att rovfåglar dyker mot våra voljärer och fullständigt skrämmer slag på våra pippisar. De kan bli så rädda så de sätter sig skräckslagna på nätet och då är det bara för rovfågeln att hugga in och kalasa. Det är fruktansvärt. Men sen vi la speglar ovanpå voljären lite här och där så har vi inte heller haft problem med att de dyker ner på samma sätt. De kan speja från ovan ibland och det räcker i och för sig för att våra fåglar skall bli rädda, men det blir ju inte lika drastiskt. Det måste vara en inbyggd "alarmklocka" som varnar dom för rovfåglar. De är instinktivt rädda för rovfågelsiluetter och det med all rätt.

Vi hade en gång en tam arapapegoja och den satt ofta på axeln när vi var ute och gick, men om det seglade en rovfågel högt, högt upp i skyn så blev den så rädd så den dök ner på marken. Otroligt, vilken självbevarelsedrift egentligen.

Oj, vad kul, denna bilden hittade jag i ett fotoalbum och den föreställer nämnda tama arapapegoja som kallades för Lasse-Maja och så är det Claes-Göran och bilden är från tidigt -70 tal!!!

Himla käckt med en scanner!

Här är Lasse-Maja och vår dotter som då var 2½ år. Helen verkar inte speciellt road av gojan.

Hundarna brydde sig aldrig om att Lasse-Maja promenerade omkring, men vi hade ju inte whippet på den tiden som synes. Collie och berner sennen är det på bilden. Scannade bilden mest för att visa hur tam och orädd vår goja var.

Nu har jag många fotoalbum jag skall gå igenom och kolla efter bilder att scanna för detta var ju hur kul som helst!!!

Tog cykel, kamera och Smilla med ner till hamnen i dag.

Tänkte ta lite kort på båtarna där innan det blir dags för gäster att ge sig av och för övriga att ta upp sina båtar för vintern.

Själva inloppet in till hamnen. Ett lugnt läge. Utanför blåste det rejält i dag.

Årnäs säteri sett från sjösidan. Bredvid ligger Årnäs (Aranäs) borgruin från 11-1200-talet. Det är historisk mark och Jan Guillou har ju skildrat trakten i sina böcker om Arn.

www.arnas.nu

Där finns att läsa för eventuella intresserade.

Tyvärr blev inte bilderna så ljusa som jag skulle önska. Solen var i stort sett försvunnen och det kom svarta moln så kameran valde att ta med blixt på varenda kort. Jag cyklade ner just för att det var fint väder, men det ändrar sig ju så fort. Sol ena stunden och regn i nästa.

Trots att det i dag var skönt ute så känner man av att det börjar bli höst.

Ljungen och även renfanan blommar så grant, men just när dom två blommar så får jag höstkänning och när man så hör syrsorna på kvällarna och även fladdermössen far förbi i en vådlig fart ja då är det ett faktum. Men hösten är en fin tid med hög luft och det är så fint vid sjön.

Här har det blivit en liten damm av allt regnvatten. Nivån ner till sjön är ganska många meter. Men dammen duger gott att dricka ur, tycker Blondie.

Smillas spanande öga registrerar allt som rör sig i naturen. Inget undgår...

Nova verkar inte ha något ont mer utan det är full fart på henne igen och skönt är ju det. Nog med bekymmer.

I dag fick faktiskt Smilla gå lös i skogen. Jag tänkte att man måste ju chansa ibland och det dök inte upp något som hon kunde jaga.

Däremot när Sunny fick gå lös på hemvägen så såg vi samtidigt en röd rygg. Visste faktiskt inte om det var rådjur eller räv men det var rådjur. Hon stack så klart men var tillbaka ett par minuter senare bara. Hon fick sig en genomkörare och flåsade rejält. Alltig något ont som för något gott med sig, eller hur säger man. Det onda var ju att hon inte fick jaga vilt men det goda var ju att hon fick lite extra motion. Så får man kanske inte tänka...

Men det gör jag i alla fall, så de så...

Vid såna här tillfällen och såna här ställen finner man ro.

Att bara stå och insupa  doften av vatten och skog, av naturen helt enkelt och lyssna på tystnaden,  är ett bra sätt att samla kraft inför stundande arbete nu när semestern är slut på allvar.

Hela luften låter...av starar som tränar. För det är väl det dom gör när dom flyger fram och tillbaka i massor. Att dom inte krockar. Det var säkert tusentals i luften. Många, många hundra i alla fall.

Som en stor bisvärm eller kanske som en gräshoppssvärm i Australien drog dom fram.

Fascinerande att se. Men sorgligt att dom snart flyttar. Blir lite avundsjuk...varmare breddgrader...visst låter det härligt.