Dag 2 på stranden, då gick vi åt andra hållet, mot klipporna.

Så här fint och nära havet låg campingen. Vi ligger precis till vänster om det vita huset, så inget störde vår utsikt.

En gammal gisten eka som sett sina bästa dagar, men ett tacksamt fotograferingsobjekt.

Här var det inte direkt läge för att släppa lös ett gäng springglada whippar.

Här får man lov att se ner på husse, annars bör man se upp till husse (och matte)

Tillbaka till stranden och ytterligare lösspringande.

Kolla Muscot, så fort jag kan springa, säger Sunny..

Snyggt, va?

Sunny först, Fejdi efter med 2 svansar!

Muscot, Smilla och Nova springer på kapp..

Så gick denna dagen mot sitt slut och dagen efter när vi skulle ge oss av fick jag en stor klump i halsen....jag ville bara inte lämna detta paradis. Hade kunnat stanna länge, länge och bara njuta, men allting har ett slut som det så fint heter och vår resa fortsatte utefter Skåne och Blekingekusten.

Efter Smykehuk åkte vi utefter kusten till Simrishamn. Där stannade vi alldeles utanför på Tobisviks camping.

Det var gångavstånd in till stan och det var en mycket fin och pittoresk miljö.

Allt var så gulligt. Stuprännorna hade  stickade (eller var dom virkade) "kläder" på sig.

Äter man glass på stan så bara måste man dela med sig av det sista. Mums filibabba...

Vid denna fantastiska strand låg campingen och det bästa av allt var att hundarna fick springa lösa där. Vi släppte allihop. Inga rådjur, inga kaniner så långt ögat kunde se.

Bara ett evigt dånande hav och en alldeles rak horisont. Då och då dök det upp lastfartyg och en del fiskebåtar som nästan försvann i vågdalarna. Vi tittade i kikare och det var riktigt spännande.

Blondie och Smilla hade inget emot att bli blöta om tassarna. Som tur var ville dom inte simma för det var otäcka strömmar utanför så det rekommenderades att man gick ut och simmade in, men det är ju svårt att förklara för en hund.

Smilla med springfnatt. Man riktigt såg hur lyckliga de var över friheten.

Det ser inte ut att gå fort och det gjorde det inte heller för sanden var mycket tung att gå i och det var jobbigt för hundarna att springa där också. Tänk vilken kondis dom skulle få med tillgång till en sån strand.

Hoppsan, här kom en våg i full fart, bäst att hoppa undan...tyckte nog Muscot.

Vackra Sunny beundrar havet, ser det ut som. Trots blåsten så var det varmt och skönt och alldeles alldeles helt ljuvligt. Har inte ord för känslan att gå utefter denna underbara sandstrand och se havet och höra havet. Havet är aldrig tyst. Vi bestämde att stanna en natt till på campingen.

Jaa, vad är väl Vänern efter allt detta??? En liten pöl utan sandstrand.

Sveriges sydligaste udde åkte vi till efter utställningshelgen (som inte blev någon utställning).

Det var gott att kunna stå i lä för vinden var inte att leka med. Det ryckte och slet i allting.

Här var det väldigt mycket fåglar, inte minst skarvar som vi också har gott om i Vänern. Dessutom en massa måsfåglar naturligtvis.

En skarv kommer flygande. Ser nästan ut som en flygande trasmatta med sina fransiga vingar.

Här skvätter det rejält. Det är svårt att föreställa sig hur det dånar och låter. Jag fick ett mobilsamtal där ute och jag fick gömma mig bakom en stenmur för att kunna höra något över huvud taget. Det är mäktigt med havet...

I 1½ timme satt pappa och jag i dag och pratade med biståndsbedömaren. Hon var helt  klar över att pappa behöver mer hjälp än han får i dag. Därför blir det i första hand utökad hjälp hemma men han har nu också ställt sig på kö till särskilt boende. Hittills har ingen behövt vänta mer än tre månader på att få en plats. Men det var 16 stycken i kö just nu så man vet ju inte om det tar längre tid.

Det finns tre olika ställen som kan bli aktuella att flytta till, i eller runt Mariestad.

Det känns hur som helst väldigt bra att detta blivit gjort och pappa verkade också nöjd. Han förde själv sin talan med bravur och talade om hur han känner det och hur "Kalle Hjälplös" han tycker att han är. Ja pappa har verkligen talets gåva och än så länge fixar han snacket själv. Han vill ändå gärna att jag är med som "extra öra" och han vill gärna att jag skall säga vad jag tycker också.

Nu är det bara att börja gå igenom garderober och sånt och sortera bort allt "skräp". Men det får bli en annan vecka för i övermorgon åker vi igen.

Bloggagratis har bytt namn till Bloggplatsen. Jag testar bara att skriva lite för att se så det fungerar. Har inte hört talas om innan att det skulle byta utan det såg bara helt annorlunda ut när jag skulle logga in.

Så kanske man kan beskriva att flytta till ett äldreboende.

Det är vad min pappa kommer att göra förhoppningsvis. Han har äntligen insett att han inte klarar av att bo i fyra rum och kök och knappt inget se. Det har suttit långt inne men häromdan bad han mig ringa och kolla upp om det kan finnas plats någonstans.

Vi har länge tyckt att han borde flytta. När mamma dog för snart två år sen så har det gått utför med pappa. För det första var dom gifta i över 60 år och då är det svårt att bli ensam och sen när både hörsel och syn försämrats betänkligt så finns det inte mycket att se fram emot. Han har den senaste tiden fått mycket hjälp, dels med påklädning och frukost på morgonen och sen att värma maten som dom kommer med tre gånger i veckan. Usch säger jag, att behöva äta sån mat. Hur goda är dom potatisarna som legat inplastade i flera dagar och sen skall värmas. Den biten blir ju mycket bättre med ett särskilt boende för då är ju maten i alla fall tillagad samma dag (tror jag i alla fall).

Ändå har han på något sätt klarat sig för han går ju ut och går själv, även om det går med små tomtesteg, men han kan omgivningarna efter snart åtta år i samma lägenhet.  Fast man fasar ju för när den första halkan kommer.

Nu på onsdag skall vi alltså träffa biståndshandläggaren och diskutera det framtida boendet. Hoppas inte det är alltför lång väntetid.

Det kommer att bli väldigt mycket jobb med att röja hans lägenhet för där finns allt. En hel verkstad i ett rum, mammas skivsamling som fortfarande finns kvar. Över 700 LP skivor med klassisk musik och alla operor som finns, tror jag...puh...

Fotografier och album innehållande ett helt liv, kameror, kamerautrustning, förstoringsapparat, kläder, massor av möbler....blir trött bara jag tänker på det. Dessutom är det en del jag vill behålla men var skall jag göra av det???

Ett hus på landet kanske....med många uthus....

En sak jag ångrar är att jag inte tog ett kort på varje hund som var där.

Karantänstiden var 120 dagar (4 mån.) så man lärde verkligen känna hundarna. En del har gått mer eller mindre obemärkta förbi medan andra verkligen fick en plats i hjärtat. Jag fällde tårar många gånger när hundarna skulle åka hem.

Vanligaste ras var schäfer, både som hittehundar, hangarhundar eller avelshundar. Trevligast var dom som var ämnade bara som sällskap. Jag tyckte redan då att schäfern hade urartat....

Blandraser kom på andra plats i antal. Folk tog verkligen hand om blandraser och betalade en massa pengar för att få med dom hem så man förstår att det var älskade hundar.

Bland vinthundarna så var det att antal afghaner bara, inga andra vad jag kommer ihåg.

Här är i alla fall en pyrenéerhund som hette Bella. Hon skulle få åka hem och blev inför avfärden badad och fin. Här hjälper Helen sin pappa med schamponeringen.

En av dom absolut vackraste hundarna var denna bruna dobermann som hetter Zig. Han var otroligt trevlig och lydig. Det var en hund man inte glömde så lätt. Visst är han läcker med sina kuperade öron. Jag tycker faktiskt det är snyggt men är till 100% emot det. Så det är ju bra att det inte förekommer numer.

Det skall väl vara Amerika som kommer på såna saker som att ta bort klorna på katterna så att de inte förstör inomhus.

Denna söta kisse hette George och hade inga klor. Claes-Göran hade byggt fina stora kattburar som gick från golv till tak och med fönster till varje och stora klätterträd, men stackars George kunde inte klättra så han fick ha lite "specialdesignat" så att han ändå kunde komma upp i fönstret.

Jag fattar inte hur man kan göra så mot djur. Är inte klor ett viktigt attribut för en katt? Även om den bor inomhus så tycker jag det. En sak är ju att klippa klorna men att dra ut dom!!!

Den svartvita bilden är från ett tidningsreportage. Det blev många sådana under åren. Även TV var där vid några tillfällen. Bl.a hade Ria Wägner ett program som jag tror hette Sveriges Magasin. (R.Wägner känner man bara till om man är över 50 år tror jag) Det var hon som vinkade "bakvänt" alltså hon hade handflatan mot sig.