Dag 2 på stranden, då gick vi åt andra hållet, mot klipporna.

Så här fint och nära havet låg campingen. Vi ligger precis till vänster om det vita huset, så inget störde vår utsikt.

En gammal gisten eka som sett sina bästa dagar, men ett tacksamt fotograferingsobjekt.

Här var det inte direkt läge för att släppa lös ett gäng springglada whippar.

Här får man lov att se ner på husse, annars bör man se upp till husse (och matte)

Tillbaka till stranden och ytterligare lösspringande.

Kolla Muscot, så fort jag kan springa, säger Sunny..

Snyggt, va?

Sunny först, Fejdi efter med 2 svansar!

Muscot, Smilla och Nova springer på kapp..

Så gick denna dagen mot sitt slut och dagen efter när vi skulle ge oss av fick jag en stor klump i halsen....jag ville bara inte lämna detta paradis. Hade kunnat stanna länge, länge och bara njuta, men allting har ett slut som det så fint heter och vår resa fortsatte utefter Skåne och Blekingekusten.

Efter Smykehuk åkte vi utefter kusten till Simrishamn. Där stannade vi alldeles utanför på Tobisviks camping.

Det var gångavstånd in till stan och det var en mycket fin och pittoresk miljö.

Allt var så gulligt. Stuprännorna hade  stickade (eller var dom virkade) "kläder" på sig.

Äter man glass på stan så bara måste man dela med sig av det sista. Mums filibabba...

Vid denna fantastiska strand låg campingen och det bästa av allt var att hundarna fick springa lösa där. Vi släppte allihop. Inga rådjur, inga kaniner så långt ögat kunde se.

Bara ett evigt dånande hav och en alldeles rak horisont. Då och då dök det upp lastfartyg och en del fiskebåtar som nästan försvann i vågdalarna. Vi tittade i kikare och det var riktigt spännande.

Blondie och Smilla hade inget emot att bli blöta om tassarna. Som tur var ville dom inte simma för det var otäcka strömmar utanför så det rekommenderades att man gick ut och simmade in, men det är ju svårt att förklara för en hund.

Smilla med springfnatt. Man riktigt såg hur lyckliga de var över friheten.

Det ser inte ut att gå fort och det gjorde det inte heller för sanden var mycket tung att gå i och det var jobbigt för hundarna att springa där också. Tänk vilken kondis dom skulle få med tillgång till en sån strand.

Hoppsan, här kom en våg i full fart, bäst att hoppa undan...tyckte nog Muscot.

Vackra Sunny beundrar havet, ser det ut som. Trots blåsten så var det varmt och skönt och alldeles alldeles helt ljuvligt. Har inte ord för känslan att gå utefter denna underbara sandstrand och se havet och höra havet. Havet är aldrig tyst. Vi bestämde att stanna en natt till på campingen.

Jaa, vad är väl Vänern efter allt detta??? En liten pöl utan sandstrand.