Oj vad tiden har gått fort

Inte länge sen hon flyttade hem till oss kan jag tycka, men vi har ändå haft henne i 4 månader nu. Hon har utvecklats fint tycker jag och är en mycket trevlig liten vovve. Ganska självständig och går helst och lägger sig hos Fi-Fi eller Vanessa.

Det går absolut över förväntan med rumsrenheten. Hon gör i princip aldrig inne, men nu har ju vädret varit sådant så att altandörren har nästan kunnat stå öppen jämnt och hon tvekar aldrig att gå ut och kissa. Ett par, tre gånger har det varit stängt och vi har inte märkt att hon sprungit till dörren och då har det blivit en liten pöl på dörrmattan. Hon hörs ju inte när hon hoppar ner från en soffa eller kommer ner från trappan, hon är en liten ljudlös varelse i jämförelse med whippet och magyar! 

På nätterna ligger hon i min säng ihop med sina bästa whippetkompisar och hon sover egentligen hela natten men hon vaknar halv sex, sex och det tycker jag är för tidigt, så jag har valt att knalla upp och släppa ut henne mellan två och fyra på natten någongång och då vaknar hon inte förrän vid sju. Det räcker tycker jag. Då får hon mat och går ut i trädgården, sen kryper vi tillbaka till sängvärmen någon timme till. Då går jag upp men Lycca kan ligga kvar till nio ibland. En riktig sjusovare är hon, lite kvällstrött också, men däremellan......ja då är det full fart!

Om man sammanfattar dessa fyra månader som vi varit ägare till en italienare, så ångrar jag inte en sekund att jag valde denna rasen och jag tror husse tycker det är rätt okej också, även om han tycker att sju hundar är mycket. Visst, ibland är det det men ibland undrar man om det finns någon hund alls hemma, så lugnt och tyst är det. Nu får det bli en naturlig avgång på de äldsta vovvarna, sen kommer jag inte att tveka att skaffa italienare nummer två. Men det är en senare historia....

Så, Tack så hemskt mycket, Lena, för denna lilla lyckopärla, hoppas vi får många år med henne.

Lite godismutor är aldrig fel

"Sitt"

En mysbild på Lycca och Nóri. De har aldrig legat ihop så här förut...hjärtat smälter lite...