Man brukar säga att katter har nio liv och det har nog min pappa också. Han är ju till åren kommen, 96½, närmare bestämt. Han blir dessutom mer och mer krasslig. Benen bär inte, synen är minimal, hörseln inte mycket att hurra för heller, men oftast är han på gott humör. Han har bott 2 år på ett äldreboende.

Den sista tiden har han åkt ut och in på sjukhuset eftersom han haft två hjärtinfarkter på kort tid. Ytterligare en har han haft tidigare. Den sista var dessutom stor. Alla trodde sista stunden var kommen, men så var det inte.

Personalen på både äldreboendet och sjukhuset har ett flertal gånger ringt hit hem och velat att jag skall komma dit för att han hade en massa andningsuppehåll. Alla trodde sista stunden var kommen, men så var det inte.

För någon vecka sen blev han alldeles sned i ansiktet och ena ögat hängde. Personalen ringde efter mig och jag åkte dit. Sa, hej pappa, till honom och han tittade upp och var inte längre sned. Alla troddu ju sista stunden var kommen, men så var det inte. En förmodad propp hade antagligen löst upp sig själv och han var som vanligt.

I dag hälsade jag på hos honom och då kokar jag kaffe och har med mig något hembakat och nån chokladbit. Det är en högtidsstund för honom. Det blir ungefär 1 gång i veckan.

Pappa är ju samtidigt lite, åtminstone lite, dement. Så han har mycket att berätta om allt som han gör på dagarna. Just nu gör han militärtjänstgöring och det är väldigt jobbigt! Det är mycket som nämns från förr i tiden och det är svårt för honom att förstå att nästan alla han känner inte finns längre. Men på något vis så träffar han dom i alla fall.

Ja, ja, det är inte lätt att bli gammal. Man vill ju bli gammal, men man vill kunna klara sig själv, annars kvittar det nog.

Avslutar med lite bilder från sommaren 2006, då min mamma fyllde 90 och pappa 91 år.

4 generationer "tjejer"

Jag, med föräldrar och barn

Resten är en bildserie på pappa och mej

Att känna sig mossig är inte kul men i naturen blir det mossiga bara vackert, eller hur?

Mer isigt än mossigt.

I dag blev det inga hundbilder alls. Det är svårt att variera sig ibland. Skönt var det ute i dag i alla fall. Fullständigt vindstilla både vid vattnet och på öppna slätten, det är inte ofta det inträffar. Någon minusgrad i alla fall på marken. Det blev nästan 2 timmar med både lösa och kopplade hundar, härligt!

Hemma igen fick de springa på löpbandet en stund. Smilla gillar verkligen det och Vanessa fick prova att gå lite på bandet, det gick hur bra som helst. Verkligen synd att Nóri är för stor för att kunna ens gå på bandet. Hade jag varit rik så skulle jag köpt ett större löpband men de är tyvärr rätt dyra.

I dag ringde sonen och ville hänga med ut i skogen med hundarna. Tindra och barnkärran var också med, plus kaffe som han överraskade med att ha gjort. Mysigt att fika ute. Solen sken men det var riktigt kyligt i vinden.

Fikade på trappan av en stuga i skogen. Där var det läigt.

Glada Tindra surade över något.

Det blev "off road" med Tindra i vagnen och hon somnade bums.

Tillbaka igen efter 2 timmar ute, så blev det kaffe igen

Men först skulle det lekas lite på köksbordet

En bil kommer lastad med...???   

Tur att de kan koppla av också med stillsammare sysselsättningar och lite sömn.

- Kom inte hit, det är mitt ben -

Ben som ben

Den olycksaliga tassen

Svårt att låta bli att busa inne när man inte får busa ute tror jag Nóri tycker. Vanessa hänger på och har alls inget emot det.

Fick en bok av dottern i julklapp. Det var en whippet på framsidan så det var ju självklart att köpa den.

När jag öppnade paketet så blev jag ganska full i skratt för den boken har jag försökt få tag på genom biblioteket men det har inte lyckats och det var nog i våras så jag har mer eller mindre struntat i det sen. Så det var en rolig present att få.

Redan på första sidan blir man fängslad av texten. Sen var det bara att läsa på och i går natt tog boken slut!!!

Den  handlar om en pappa, en vuxen son och pappans whippet. Det låter väl spännande???

Mycket gripande och spännande i alla fall och väl värd att läsa.

Ja då skall man vänja sig vid att skriva andra siffror på årtalet. Det brukar bli fel några gånger. Nyårsaftonen förflöt i lugn och ro kan man säga. Vi skulle haft min bästa kusin här, precis som vi hade förra nyår, men hon gick och blev sjuk och vi själva blev förkylda så vi satt där själva på kvällen. Det gick  ingen nöd på oss alls. Vi åt god mat så klart och så blev det lite TV tittande.

Nyårsmiddag

Klyftpotatis, ugnsbakade grönsaker, fläskfilé och grönpepparsås & rött vin & vatten

Moccamousse & kaffe efteråt

Det eländiga smällandet började ungefär halv 12 på kvällen och höll på i 1-1½ timme. Det är inte mycket när man läser hur många andra har det men jag tycker det räcker och blir över i alla fall. Jag undrade ju hur Vanessa skulle reagera för hon har ju inte varit med förut. Hon ställde sig upp ett par gånger och lyssnade och då smattrade det rejält utanför på gatan men vi själva satt ju lugnt i soffan så hon la sig igen. Skönt. Däremot Sunny tycker inte om detta längre. Men det var som någon skrev på facebook att det kommer med åren, den där rädslan för smällare. Det kanske är något dom bygger upp lite varje gång, på påsk och nyår och sen blir det liksom för mycket en vacker dag. Rädslor bygger ju ofta på sig. Gamlingen Nova däremot struntar fullständigt i om det smäller eller inte. Skönt är ju det.

Ja ja nu är det över för denna gången i alla fall. Nu gäller det att se framåt och börja planera in utställningar och lure coursingprov i kalendern och fundera över var man skall stå och sälja o s v. Det är himla roligt att planera detta. Sen får vi se vad det blir i sista ändan.

Förresten, detta blir tredje året med bloggen. Fortfarande lika roligt att skriva och fota.